Windflower's Light-In-The-Dark, till vardags kallad Lighty, föddes den 16:e oktober 1996.
Hon var efter Viby's Winston, coronet, och undan Enebackens My-Lullaby, merino. Hon var
ensam i kullen. Den hösten hade jag haft en djup svacka i
aveln, två honor hade nyligen dött i toxicos, två andra hade bara fått döda ungar och min
allra bästa merinohane (vars första och enda fru var en av dem som just dött i toxicos),
fick lunginflammation och dog han också... Så när Lighty föddes och både hon och hennes
mamma mådde bra så föll det sig naturligt att ge henne namnet Light-In-The-Dark.
Lighty fick stanna hos mig, hon blev aldrig utställd eftersom hon hade
ganska dåliga lockar, men hon var fin i övrigt och lämnade en hel del fina ungar. Hon födde
10 ungar fördelade på sex kullar, alla ungarna föddes levande.
Nästan alla ungarna var peruaner då hon hela tiden parades med peruaner - på den tiden hade
ingen upplyst mig om att peruan och merino inte är den bästa kombination man kan göra...
Hur som helst var resultatet bra i alla kullarna - i princip inga pälsriktningsfel och såvitt jag kan minnas blev det inte heller några extravirvlar. Ett par peruandöttrar ställdes faktisk ut som tvåmånaders bebisar i rasklass + uppfödargrupp
och även om de inte vann så var jag nöjd med deras omdömen.
Lighty fick många år som pigg pensionär, sista tiden var hon skruttig och knotig i kroppen
och pälsen hade blivit kort och tunn, men så länge hon åt och var glad fick hon väl gå där
och skrutta... Till sist somnade hon in lugnt och stilla den 23:e oktober 2004, i en ålder
av åtta år och sju dagar. Jag har under årens lopp haft många favoriter bland marsvinen
men just för att jag haft Lighty längre än något annat marsvin så kändes det extra tomt
när hon inte längre fanns kvar.
Loforsens Lola var min första helt egna lunkarya. Hon kom hem till mig den 21 april 1994
tillsammans med en del andra lunkaryor (som jag till att börja med var delägare till). Hon var efter Pharaos
Prins Quantum och undan Pharaos Lady Yrsa, som var av mycket god kvalité och på sin tid
en av de allra bästa lunkaryorna. Prins Adam, den allra första lunkaryan, var farfarsfar
till Lola så han finns med i hennes stamtavla! Lola var liksom sin mor av mycket god
kvalité och lämnade fina ungar.
I början inavlades lunkaryorna mycket hårt, många var de som parades med syskon och
föräldrar för att strävheten skulle bevaras. När Lola kom var hon sju månader och dräktig
för första gången, parad med - just det - sin egen far... Ett par veckor innan
förlossningen drabbades hon av sellnick (f ö den enda gången jag haft sellnick på något
marsvin). Troligen var det kombinationen av flytt och dräktighet som fick det att blossa
upp. Ett tag var hon riktigt dålig, men efter behandling med Ivomec tillfrisknade hon och
födde två friska ungar, en lunkarya peruanhane och en lunkarya sheltiehona. Båda ungarna
såldes men hanen lånades tillbaka för avel vid flera tillfällen. Lola fick sammanlagt
10 ungar fördelade på sex kullar.
Lola råkade ut för en hel del i sina dagar, förutom sellnicken så blev hon vid ett tillfälle
biten rakt över magen av en hund. I vanliga fall var hon mestadels vit på magen, med rosa
hud, men nu var hon alldeles blå och svullen, så min första tanke var att nu är det slut
med henne, hon har säkert fått inre skador osv. Tack och lov visade det sig vara mest
blåmärken, några allvarliga inre skador hade hon inte fått.
Hon fick flera goda år som pensionär, och mådde bra tills den dag hon fick stroke. Hon var
medvetslös ett tag men sedan hon vaknat upp återhämtade hon sig bra, även om hon till att
börja med hade vissa svårigheter med att gå. Jag övervägde att låta henne somna in men hon
verkade ha sådan livsvilja att jag avvaktade med beslutet. Trots allt var hon pigg och glad
och åt med god aptit. Hon verkade inte ha ont alls och för varje dag hade hon lättare för
att gå. Dessvärre fick hon en ny stroke bara två veckor senare, och då vaknade hon inte
upp mera.
Som min allra första lunkarya kommer Lola alltid att ha en särskild plats i mitt hjärta,
och hennes ättlingar finns kvar än i dag - alla lunkaryor jag har härstammar från
henne. Hon blev sju år, fyra månader och 20 dagar och med tanke på hur hårt inavlade de
första lunkaryorna faktiskt var är det en mycket aktningsvärd ålder.
Malaxi's Mantel flyttade hem till mig i november 1997, en liten bebis på knappa fem veckor
som då ännu inte fått något namn. Jag fick veta att namnet skulle börja på M, så i väntan
på registreringsbeviset blev det helt enkelt så att han provisoriskt kallades för Malaxi.
Jag vande mig så snabbt vid att kalla honom Malaxi att när jag fick stamtavlan gick det
bara inte att börja säga Mantel - han hade redan för all framtid blivit en Malaxi... Ja, så
kan det gå med provisoriska lösningar...
Malaxi var efter SCH Malaxi's Handknitted Piglet och undan SCH Malaxi's Zadie. På den tiden
hade jag två helt olika långhårslinjer - dels en med lunkaryor och dels en med en
salig blandning av texel/merino/peruan/alpaca/coronet/sheltie... Dessutom hade jag faktiskt
ett par rexfria peruanhonor, det var egentligen för deras skull som jag först köpte in
honom, men i egenskap av renavlad (och sålunda rexfri) peruan kom Malaxi att användas även
till de båda andra linjerna. Speciellt viktig blev han för lunkaryaaveln då jag bara hade
en enda hona kvar i avel och inte kunde få tag på någon lunkaryahane åt henne. I efterhand
har jag hört att lunkaryarasen under den perioden var nära att försvinna helt. Hur som
helst, flera av mina tidigare lunkaryor hade inte haft så bra typ, de tenderade bl a att
vara snipiga i ansiktet. När Malaxi sålunda blev stamfader till mina nuvarande lunkaryor
skedde verkligen underverk med typen på dem - som genom ett trollslag försvann de snipiga
nosarna! Dessutom blev kroppsformen mer kompakt och så småningom förbättrades även
pälslängden.
Malaxi åstadkom många fina ungar i den mera mixade linjen också - eftersom han var renavlad
blev det 100% peruaner i första generationen, men vissa av dem hade lockiga mammor så i
andra generationen blev det förutom peruan även en del alpaca och en och annan
sheltie/texel.
Malaxi hann under sin tid som avelshane ge upphov till 22 kullar, och idag finns många
ättlingar efter honom - i synnerhet lunkaryor. Han hade väldigt trevligt temperament och
bodde på äldre dagar ihop med en yngre hane som faktiskt också gått i avel. De trivdes
storartat tillsammans och slogs aldrig. Malaxi var frisk och vid god kondition hela livet
igenom. Han blev sju år och sju dagar.
